Till Hund

Nevill och Lillibi är helt olika träningsmässigt och ligger på olika nivåer, men det är det som gör det så skoj och som dessutom hjälper till att utveckla mig som hundtränare.





Pillan, Nevill & Lillibi

En uppdatering om hur det går med vår nyaste familjemedlem, greyhounden Lillibi, vore på sin plats! ;-)

Har jobbat mycket med motivationen, att få henne peppad i träningssammanhang och att hon ska förstå vad det handlar om - träning är kul! Här har vi kommit långt. När hon kom kunde hon inte ett enda kommando och hon hade dessutom svårt för kommunikaton med människor. Var helt passiv. Nu taggar hon till direkt när det är dags utan att jag behöver be henne om det.

Mitt mål är att ha hundar som alltid vill mer. Som inte är rädda för att försöka. De ska lämna ett träningspass med känslan "va, är det redan slut?". Då lägger man en grund för att nästa träningspass kommer vara lika effektivt och man behöver sällan "jobba igång" hunden. I början handlar det bara om nån minuts träning, knappt det, beroende på hund. Med träning så menar jag egentligen samspel och lek. Men allteftersom när hunden får träningsvana och övar upp förmågan till koncentration så kan träningstiden utökas.

Jag är väldigt nöjd med Lillibis resultat. Hon är pigg och alert, vill hela tiden mer. Börjar ta egna initiativ så man lättare kan forma och ta fram beteenden/moment. Än så länge har hon aldrig hunnit tröttna innan jag slutat. Jag håller ett ganska högt tempo i träningen och är aktiv för att det ofta blir mer intressant för hunden, sålänge det inte blir rörigt, men ser även till att styra hennes energinivå genom att bli passiv när jag tycker hon får för mycket energi. Det syns ett par gånger på filmen nedan, när hon blir hoppig stannar jag till nån halv sekund och hon svarar direkt genom att återta fokus.

Just på filmen så blandar jag lite moment. Jag testar hennes förmåga att lyssna till om jag säger sitt eller hit, stanna eller vill ha en ingång. Annars fokuserar jag normalt på ett moment i taget och bryter ner det i små detaljer, nu när motivationen finns där. Ingångar tränar vi ganska flitigt och Lillibi börjar söka sig till vänstersidan. Har plockat bort handtecknet oftast för att undvika att hon blir beroende av handtecknet, men förstäker ibland med handen för att hon inte ska tappa rörelsen. I nuläget så belönar jag även om det blir snett men kommer ganska snart ställa högre krav, bara jag är säker på att själva rörelsen verkligen är befäst och hon förstår vad hon gör. I fotgåendet är mitt enda krav nu att hon går vid min vänstra sida och tittar upp på mig, men har börjat styra in rumpan genom att belöna på utsidan från mig sett.

Som ni ser så är det väldigt mycket lek för hunden. Inga tvång utan det enda som händer om det blir "fel" är att hunden går miste om belöningen. Då försöker den lite mer till nästa gång - om man inte satt för höga krav och den ger upp. Allt handlar om balans. I det stadie Lillibi är i så kan det det dock sällan bli "fel". Här handlar det mest om sinnestämning och det som kan bli fel är för lite eller för mycket energi.

Hälsningar Pillan, Nevill & Lillibi - påväg mot våren och ny energi

- Pillan, Nevill & Lillibi som kurar med vinterkylan utanför fönstret

...nejdå så allvarligt ska det väl inte bli. ;-) Men Lillibi har nu bott in sig och det känns som hon landat i sin nya miljö så vi har så smått börjat träna denna vecka.

Hon kom till oss utan ett enda kommando inlärt och från att vara van med Nevill som förstår i princip allt man säger till honom blev det lite klurigt med en hund som varken förstår "kom hit", "hopp upp", "gå in" eller något annat av de vardagliga kommandon man så lätt tar förgivet!

Hur som helst, som många kanske känner till är greyhounds inte så lättlärda i den bemärkelsen man normalt tänker på. Man får ibland tänka lite annorlunda. Lillibi snappar upp saker otroligt fort, som exempelvis att vi inte vill att hon sitter vid bordet när vi äter. Det räckte med ett par dagar att vi försiktigt bara "föste bort henne" så väljer hon nu själv att gå och lägga sig någon annanstans när hon ser att vi ska äta.

Vi valde att inte träna med henne från början utan låta henne bekanta sig med oss och nya hemmet, men ett kommando tränade vi från dag ett och det är inkallningskommandot eftersom det är såpass viktigt. Och det har satt sig riktigt bra nu, i full fart kommer hon när hon hör "lilli hit". :-)

Denna vecka började jag träna ingång, d.v.s. när hon ska sätta sig i "utgångsposition" bredvid min vänstra sida. Valde detta eftersom det tycks vara det hon har lättast att förstå, och efter bara ett par dagar med ett par minuter ett par gånger per dag så börjar hon ana vad jag vill. Det spelar inte så stor roll i dagsläget vad jag tränar in hos henne, utan jag vill bara få igång hennes "träningstänk", att hon lär sig förstå vad det handlar om och så småningom få igång hennes självständiga tänkade.

Sitt är ju en omöjlighet att försöka få henne till genom hjälper (ex. trycka på rumpan eller föra handen ovanför huvudet) så där har jag stor nytta av den operanta inlärningen. Jag väntar helt enkelt ut henne att hon ska börja sätta ner rumpan och då - snabbt fram med belöning! Och det kan ta tiid eftersom hon inte är van vid den här typen av tänk. ;-) Började idag och hon satte sig ner några gånger. Jag fick "förhindra" att hon tröttnade och gick iväg genom att röra litegrann på handen och fånga uppmärksamheten när hon visade de tendenserna. Om hon istället försökte lägga sig ner fick jag göra en rörelse uppåt med handen. Några belöningar fick jag till där hon satte sig men hon har inte alls förstått sambandet mellan beteendet och belöningen än.

Det här ska bli riktigt spännande och kul! ;-)

En av de första dagarna hemma hos oss. Jag jobbar mycket med hundarna lösa, även med en ny hund, för att stärka relationen. Hunden blir så mycket mer lyhörd bara man ser till att det är hunden som följer mig och inte tvärt om.



Pillan, Nevill & Lillibi

Lillibi låter hälsa att hon trivs utmärkt som värmlänning och med sin nya polare Nevill som sällskap. :-)

Det är jag som är Crimdon Hestia. Men kalla mig Lillibi.




Jag är chamig, lugn, vänlig och fruktansvärt snabb. Allt detta har min nya familj redan upptäckt. Familjen P som är så glada att jag nu finns i deras liv.

Jag är en greyhound, cirka 1,5 år. Kan inte så mycket som vissa tycker att hundar ska kunna, inte ens kommandot sitt. Men vad gör det när man haft det bra och fått leva det goda livet! Med denna flytt har jag dock redan bott på fyra olika ställen, men det här är hemmet där jag ska bo resten av hela mitt långa liv. Det har matte och husse lovat.

Jag kan springa. Fort, fort. Och det är kanske inte så konstigt när min pappa blivit både svensk mästare och världsmästare i hundkapplöpning. Dessutom är en stor del av övrig släkt framgångsrika kapplöpningshundar, de flesta från Irland och Australien. Om jag själv kommer springa på banan återstår att se.

Lånade förresten några bilder från greyhound-data. Det här är min mamma...





...och det här är min pappa:






Det finns mycket negativt att säga om hundkapplöpning i vissa andra länder, men som tur är har vi greyhounds det mycket bättre i Sverige. Och springa är ju det vi är födda till!


Här är en bild av mig som valp, lånad från mina uppfödare. Klicka på bilden så kommer ni till deras hemsida!






Ni lär få höra mer från mig! ;-)

I morgon beger vi oss uppåt i landet för att hämta hem en kompis till Nevill, dock inte av samma ras eller ens storlek men jag är övertygad om att de kommer ha behållning av varandras sällskap i alla fall! :-)

Eftersom en valp inte passar just nu så är det en yster 2-åring som fulländar vår familj. Det känns både roligt och spännande, kan knappt vänta, och vad det är för en filur får ni reda på när vi kommit hem igen. ;-)

Hälsningar Pillan & Nevill, som snart får förstärkning ;-)

Planen var att inte tävla mer i år utan ägna vintern åt finslip och konditionsträning, men vi kunde inte hålla oss så vi tog en sista tävling denna helg. Det kändes en smula ringrostigt eftersom vi inte varit ute sen augusti och dessutom var premiär för Nevill i ridhus men det gick hyfsat med undantag för att matte klantade sig i agilityklassen.


Hoppklassen:

+ Vi gick runt nollade
+ Nevill var taggad och försökte tjuvstarta men det var inga problem att hålla tillbaka honom och få till en bra start
+ Tog en chansning med ett bakombyte (hindret längst bort i vänstra hörnet) och det gick strålande vilket visar på att utvecklingen den biten även funkar på tävling
+ Slalomen är långt ifrån bra men MYCKET bättre än vad det varit, jag stör honom dock genom att överarbeta då jag är osäker på hur självständigt han jobbar

- Jag vågar inte riktigt lita på Nevill utan vrider överkroppen för mycket mot honom och placerar mig närmre hindren än vad som är nödvändigt vilket gör att tempot dras ner otroligt och onödigt mycket






Agilityklassen:

+ Tempot något bättre, jag var mer aktiv och jobbade mer med rösten för att peppa Nevill
+ Ett otroligt fint sug på däcket, ett resultat efter rätt träning
+ Ett felfritt lopp sånär som på de 5 felpoäng vi fick vid mitt stora slarv, se nedan på minussidan ;-)
+ Jag vågade jobba ut honom ifrån mig mer vissa delar av banan och det funkade jättebra

- Jag fick hjärnsläpp och följde inte min egen plan med ett framförbyte mellan hopphindret och A-hindret på slutet. Eftersom jag vet att han fortfarande har svårt för bakombyten vid balanshindren (har inte fokuserat något på det under höstens träning) så hade jag tänkt undvika detta men tvingades till det eftersom jag glömde bort mig och inte gjorde framförbytet där jag skulle. Ni ser det på filmen när han vänder och hoppar ner. Så kan det gå men det grämer mig lite när felet berodde på mitt eget slarv. :-S
- Efter felet vid A-hindret kommer jag av mig lite i handligen och det syns på de två sista hindren.. hihi jag vet inte vem som skuttar värst, Nevill eller jag! ;-)

Frostiga kramar från oss!

Höstiga hälsningar från
Pernilla & Nevill!