Problemhund? Hund med problem? Människa med problem med hunden? Problemhundar har blivit ett populärt begrepp i framförallt media och olika forum, men vad menar man egentligen?
Det är lätt att skylla ifrån sig och nöja sig med ursäkten att man har en problemhund om vardagen inte fungerar tillsammans med den, men i själva verket handlar det nog oftast om att hunden inte har fått rätt förutsättningar till att hantera de olika situationer som den moderna hunden måste klara av. Dessutom har en stor del av hundägarna inte rätt verktyg i bagaget för att hantera hunden på olika sätt när det behövs. Ofta kommer oönskade beteenden som en överraskning och man kanske inte vill be om hjälp. Tyvärr ser jag även många som skäms.
Det spelar inte så stor roll vad man kallar det, för ett problem är det så snart något inte fungerar och det känns jobbigt för hund och människa. Vänder man så snart man får ett hundmöte, ja då är det ett problem förutsatt att man själv besväras och känner sig begränsad av situationen. Accepterar man läget och tycker att det är ok, är det då ett problem?
När problem dyker upp så är det A&O att man förstår bakgrunden till problemet, att man förstår orsaken till varför hunden agerar som den gör. Men det är inte bara för att veta varför, såvida det inte handlar om att man vill undvika liknande situationer, utan snarare för att det underlättar analysen av om det är fråga om osäkerhet/rädsla, dominans, understimulering, stress och i sånt fall vilken typ av stress etc. För det handlar ju inte om att kunda göra sig beredd vid t.ex. möte med stora hundar, små hundar, vita hundar, hundar med svarta ansikten, män i keps, män i glasögon, män med skägg, kvinnor med blus eller vad det kan handla om. Eller för att man ska stanna inne när tiken löper. Det handlar om att förstå hundens sinnesstämning och känslor för att kunna påverka dem.
Man hör ofta ursäkter till varför hunden beter sig som den gör, men om man besväras av situationen så gör man bäst i att tänka ut en plan till hur man ska lösa problemet, agera därefter och våga konfrontera problemet anpassat efter bakgrunden till varför hunden gör som den gör. Och våga be om hjälp om det krävs! Men man bör inte binda upp sig till orsaken för det gör oftast att man påverkar hunden negativt istället för att vara den trygga, stabila och konsekventa hundförare som hunden mår bra av att ha.
En hund som alltid gjort utfall mot en speciell källa, kan plötsligt visa noll i reaktion när någon annan för hunden. Det beror på att hunden har gått vidare för länge sen men det har inte husse eller matte som omedvetet påverkar sin fyrfota vän genom olika typer av signaler. (
Läs en tidigare artikel om problem med hundmöten här)
Problem kan med andra ord exempelvis bero på att...
...hunden inte har fått tillräcklig träning för att hantera en situation
...hunden har låst upp sig mot ett speciellt mål eller situation av tidigare dåliga erfarenheter vilket man måste bryta med rätt metod
...hunden är utsatt för någon typ av stress
...hundens förare påverkar hunden genom att spänna sig, ändra röstläge och beteende, spänna kopplet etc..
(Ha även i åtanke att ett förändrat beteende hos hundan kan bero på fysiska orsaker som hormonförändringar, smärta, sjukdom och liknande)
Med det sagt menar jag inte att det är lätt, men man ska vara försiktig med att skylla hundens beteenden på olika omständigheter, utan att ha en plan för hur man själv ska agera för att lösa upp knuten. Och ett problem är det så snart du själv eller hunden inte trivs och mår bra!
